fredag 31 maj 2013

Dagens höftgnäll


Försökte göra drop snatches i dag men kan inte låta bli att skjuta ifrån ens i sista repetitionen i varje set. Har fortsatt sjukt svårt att sitta djupt/snabbt.

Efter detta: ryckböj och discogym.

tisdag 28 maj 2013

Ryckrevansch

När jag stegade in på SAK i dag hade jag bommat mina 11 senaste försök på fjuttiga 60 kg ryck. Jag tar 160 i mark och har gjort en femma på 75 i ryckböj så detta är egentligen helt orimligt dåligt. Problemet är att jag får stången för långt framåt plus att jag inte sätter mig djupt nog under den vilket gör att jag styrkerycker allting.

På inrådan av bland annat tränare Kristian och nybörjargruppskollegan Mattias körde jag i dag ryckdrag med fokus på att hålla stången nära efter klippet, och först när den stannat på uppvägen dyka under. Att avsiktligt vänta i full utsträckning så länge, med stången några cm framför mellangärdet, gör att man måste dyka svinsnabbt och djupt för att klara lyftet. Väldigt, väldigt bra övning för en sån som jag.

Efter det började jag köra med allt mindre paus vid draget men med bibehållet sittdjup. En del blev ändå styrkeryck eftersom jag har så svårt att både sträcka ut helt ("dra klart") och sitta djupt, det blir liksom antingen eller. Men det gick i alla fall bra till och med 57 kg, och sedan kom miss 12 och 13 på 60 kg. Ställde om hjärnan till att bara fokusera på att dyka ner under och till slut började det funka. Jag tror jag fick till 5 klarade lyft på 60 varav en eller två med riktigt bra sitt, och sen denna kalasfula på 62 (den enda jag filmade) som pinsamt nog är pers för mig:


Man kan ju se att jag framför allt har hemsk startposition, får inte alls in ryggen i rätt läge och behåller den där quasimodo-krökningen genom hela draget. Jag rundar knäna med stången också, måste hålla bak dem mycket bättre, och sen förstås att jag fångar alldeles för högt. Själva klippet och utsträckningen där ser väl rimligt ut men i "hoppet" måste jag dra upp knäna mer så jag landar djupare. Kul ändå med lite framsteg utan axelsmärta.

Sen tidigare nämnda skivstångs-abwheel-tortyr 3x10, sega treor chins, 77 kg i bänkpress (okej med tanke på att jag tränar bänk kanske en gång i månaden och är kroniskt bänksvag) och 3 set av en axelrehabgrej som ska stärka skruttskulderbladen.

Det var ett roligt pass eftersom inget gjorde tortyront, jag fick sätta pers i två grejer och jag är i efterhand glad att jag gjorde sånt jag är kass på (mage/chins/axelrehab). Önskar mig fler såna här dagar.

fredag 24 maj 2013

Ola kollar Youtube: CatalystAthletics

Bland mina 40000 miljarder Youtube-prenumerationer är det mest konsekvent högkvalitativa kontot förmodligen från gymmet Catalyst Athletics. Där tränar mestadels tjejer men också ett gäng killar, och alla är av väldigt varierande kroppstyper. De brukar lägga upp ett helt gäng 3-minutersfilmer i veckan plus små superkorta klipp med enskilda lyft där någon sätter pers i en övning.

Jag tittar gladeligen på exakt allt de lägger upp, dels för att tjejerna har väldigt bra teknik och dels för den väldigt inspirerande variationen av övningar de kör. Det är mäktigt både att se kolosskvinnan Tamara styrkevända och stöta 80 kg som om det bara är stången eller gymmets flugviktare Audra kriga sig igenom ett nytt pers i frontböj på samma 80 kg.

Jessica kör min gamla favorit ryckböj, men på MYCKET mer vikt än jag klarar:



Här är senaste "normalklippet", alltså en treminutersedit av ett träningspass:


Spana in resten och prenumerera här: https://www.youtube.com/user/CatalystAthletics/videos

torsdag 23 maj 2013

Ja ja, jag fortsätter väl lite till då

Jag verkar av oklara skäl inte ha givit upp än, för jag gick ändå till tordagsträningen på klubben i dag. Ryck fungerade fruktansvärt dåligt och jag hade flera missar på 60 trots att stången var i hakhöjd. Nåt med att höfterna inte vill sitta, tror jag får vara min ursäkt. Jag vill köra ett rent ryckpass och bara få skiten att funka en gång för alla.

Styrkevändning + frontböj + stöt körde jag bara på 65 kg pga axelhelvetena, sen gick jag över till att köra ersätta stötarna med treor "dip & drive", alltså bara frånskjutet där man försöker kasta upp stången med bentryck upp genom axlarna. Körde så upp till 83 kg, som eventuella kalenderbitare noterar är det högsta jag vänt. Skyhög styrkevändning dessutom, och jag borde ju fanemej kunna stöta det också om jag bara kunde sluta oroa mig för att få ont. Och, förstås, om jag kunde sluta att faktiskt ont…

Sen lite utfall med 40 kg på raka armar, men det blev för statiskt för alarna så jag körde 50 i frontrackposition i stället. Borde tagit 60. Sen enarms axelpressar med 20 kg kettlebell. Sen cykla hem svinfort med möra lår.

Nu ska jag surfa asfräcka tjej-leggings att ha som träningsbyxor i ställt för trista svarta tights som är det enda färgval man har som manlig spandexivrare.

onsdag 22 maj 2013

I stället för lyft: ravelöpning


Bilden gör inte färgen rättvisa; man kan förmodligen slå ut flygtrafik genom att visa sig ute i dagsljus med de här rackarna. Tröstinköpta på caliroots.com.

tisdag 21 maj 2013

Ont om gott om inlägg

Det blir ju inte så mycket skrivet här, vilket till största del beror på att det enda jag har att dikta om är hur Papphammar-dålig min kropp är på att inte göra handikappande ont någonstans exakt hela tiden. Nu är förvisso gnäll en av mina favoritkonstformer, men någonstans i bakhuvudet bor en liten fryntlig jävel som hade tänkt att den här bloggen skulle vara kul och peppande. Ännu mer bittert svamlande om mina totalt obrukbara axlar eller om att höfterna nu återigen gör så ont att jag inte kan köra böj ordentligt hjälper liksom ingen. Men, visst, här kommer ett sånt inlägg i alla fall.

Ska jag vara alldeles ärlig så överlevde jag faktiskt ett helt pass med ovana, fula, tröga, sneda stötar förra veckan. Det var mitt första pass med stöt som inte fick avbrytas hittills i år (!). Det blev ett gäng på 70 kg som mest men enda anledningen till att det funkade är säkert att jag hade en ipren i kroppen. Två dagar senare fick jag ilande axelsmärta av att promenera, så framgången var kortlivad. Nu har jag inte konsulterat läkarvetenskapen i frågan, men jag tror inte det rekommenderas att ha 400mg ibuprofen i blodomloppet exakt varje gång man tränar, så det känns inte som en permanent lösning.

I går försökte jag nöta ryck från höften, alltså med start från klippläget helt utan drag, för att lära mig sitta bättre/djupare när jag fångar. Jag hann upp till en femma på 47 kg innan axlarna gjorde så ont att jag inte kunde tänka klart. I stället surade jag igenom lite marklyft upp till 160 och sedan femmor frontböj upp till 80 med trött rygg och knivhuggssignaler i högerhöften så fort jag råkade peka ut knäna lite.

Jag är så överjävligt trött på att hela tiden ha ont någonstans, på att det aldrig går över, på att aldrig bara få vara svag och okoordinerad. Exakt alla pass hämmas jag av riktigt elak smärta och rädsla för att samma smärta ska dyka upp på nya ställen. Det kväver väldigt effektivt all den glädje jag fått ur tyngdlyftningen, till den grad att jag faktiskt överväger att ge upp helt och hållet. Det känns hemskt att skriva men jag tänker det varje dag. Kanske ångrar jag mig men som läget är nu så har jag faktiskt inte roligt. Smärtans eviga turné genom kroppen bara äter upp all min energi, allt mitt pepp och driv, utan att jag får ut något av det.

Så vad ska jag göra i stället? Köpa racercykel och trampa ner mig till 63 kg mjölksyrefantom?

måndag 13 maj 2013

Den eviga uppförsbacken

Axeljäveln har, förstås, börjat göra skitont igen. I torsdags var det lite pushpressar i programmet och det räckte för att det skulle bli knivhuggarsmärta. I lördags hade det inte gått över helt och jag fick skippa sista rycken. Det som händer är att jag är svag kring skulderbladen så när armarna ska uppåt nyper jag ihop dem och svankar i stället för att hålla stabil neutral rygg och hålla isär skulderbladen, som man tydligen bör göra. När muskler kring axelns baksida och under armhålan (serratus anterior bland annat) inte drar skulderbladet framåt/nedåt så kan skulderbladet heller inte i sin tur dra axeln bakåt. Därmed får jag någon sorts framåtrotation i axeln, helt fel muskler får i vild panik ta över och allt går åt helvete. Jag försöker hitta andra som haft samma problem och löst det, men det går väldigt dåligt. Jag är väl unikt vek helt enkelt.

Det vore väldigt, väldigt trevligt om mitt enda problem var att jag är stel, svag och okoordinerad. Den här känslan av att dessutom vara trasig förstör väldigt mycket av det roliga med tyngdlyftningen måste jag säga.

För att slippa positioner ovanför huvudet körde jag lite tema styrkelyft i dag:

Böj bak, 5x5 på 100 kg. Höfterna skickar varningssignaler i botten men som vanligt går det bättre med lite vikt på. Till skillnad från förra försöket efter mitt långa sjukdomsuppehåll så gick böjen riktigt bra i dag, konsekvent och skaplig form där ryggen höll emot dugligt. 105 nästa gång! Det vore kul att få vara kry länge nog att bygga upp mot lite högre vikter till slut, det kommer liksom alltid nåt skit i vägen för mitt böjande. Jag tänkte köra lite ryckböj sen men en snabb tia Klokov-pressar talade om att axeln inte var ett dugg sugen på sånt.

Stötdrag, 5x3 på 90 kg med paus under knäna för att stärka upp rygg och få in position med knän bak, vikt på hela foten och axlar i rätt läge. Jag drog till klippläge och "shuggade" upp på tå för att hitta träffen. Att vända 90 känns inte som om det skulle vara några direkta problem, så jag borde testa nästa gång.

Marklyft, 3x5 på 120 kg. Ryggen var ju lite trött här redan, därav blyg vikt. Jag har lite svårt att hålla in stången tätt, blir gärna att jag låter den dingla en liten bit framför benen vilket förstås är väldigt ineffektivt. Jag känner att ryggen ger sig lite på slutet, främst övre delen. Igen är det svaghet kring skuldrorna som gör att det degar ihop där.

Bänkpress, 3x5 på 60 kg. Låg vikt eftersom jag aldrig tränar bänk annars och för att det mest handlade om att känna in serratus anterior väldigt noga och verkligen koppla in den i allra sista delen av pressen.

Sist 3x10 (per arm) enhands hantelrodd för att få lite action kring skuldrorna. Försökte låta bli att rotera bålen och höll in armbågen mot kroppen. Oklar vikt eftersom 1800-talshantlarna på klubben är så nednötta att man inte kan utläsa nåt längre. 25-30 kg kanske?

onsdag 8 maj 2013

Löppremiär

Första löprundan utomhus sedan augusti och med mindre än två löpbandsmil i benen under samma period så gav jag mig i går ut i försommarkvällen och betade av 6,5 km. Eftersom jag försöker springa med tåträff ("försöker" är nyckelordet i den meningen) så stumnade de ovana vaderna en del men det gick OK med tanke på löpuppehållet, vikten, att jag varit sjuk och alla andra ursäkter. Snittkilometertiden blev 5:11 trots mjuk start första 2-3 km.

Vikten ja, den var 90,8 i morse. Jag har helt tappat bort mitt planerade nedgångstempo på grund av 3 veckor virusinfektion med tillhörande tröstätning och träningsuppehåll, men tänkte väl ändå sikta på 87 som mål. Jag trodde ärligt talat att jag var över 93 i morse för jag känner mig syltfet så även på 87 kommer jag vara ganska mjuk i hullet. Frågan är om jag någonsin kommer orka kämpa mig ner till magrutor igen eller om jag kommer fortsätta säsongspendla mellan skämsmage och det här (augusti 2011).

I afton ska jag beta av lite lyftning på Sats innan mitt kort där går ut om en vecka. Därefter är det bara atletklubben och löprundan som gäller.