Vi måste prata om ryck

Jag gillar ryck mer än stöt. There, I said it. Delvis förstås för att det var den gren som gick bäst när axlarna gjorde stöt omöjligt men också för att det liksom är något mer elegant över rörelsen, jämfört med de tvådelade vändning & stöt. I början trodde jag också att jag hade någon sorts fallenhet för ryck eftersom jag fick till "klippet" lite mer än vissa andra i nybörjargruppen som mer gjorde nån sorts muscle snatch, alltså helt utan klippträff. Jag har ju dessutom nött ryckböj flitigt hela tiden, och älskar den övningen trots de risiga positioner min (o)rörlighet i höft och fotleder orsakar.

Men ju längre tiden går desto mer uppenbart blir det att jag är rätt dålig även på ryck. På sistone har det känts som om utvecklingen gått bakåt: Jag fick ju 60 kg på klubbmästerskapet i juni men har nog inte mer än 10-15 snygga lyft på 60 sedan dess trots flera pass i veckan. 

En av de saker som fascinerar mig så mycket med tyngdlyftning är hur precis hela kroppen måste vara med och hur skoningslöst svagheter blir avslöjade. När det gäller mig och ryck lutar jag allt mer åt att det är ryggen som är den klenaste länken, att jag inte klarar att dra tillbaka axlarna och hålla stången nära när jag ska under. Det är inte bara en styrkefråga utan kanske främst teknik förstås, speciellt på de fisvikter jag håller på med, men jag har försökt stärka bröstryggen under sommaren och tror resultaten börjar komma nu.

I juni testade jag att köra ryck från klippet, utan drag, och filmade spektaklet. En kommentar jag fick på Youtube bekräftade vad jag själv anade: Jag är åt helsike för framåtfälld vilket bidrar till att jag juckar stången framåt i stället för att ge den fart uppåt, och om den loopar runt så kan jag inte sätta mig djupt utan att bomma bakåt. Här är stillbilder ur den videon, kolla hur jäkla långt framför kroppen stången hamnar (klicka för att se stort!):

Det borde inte vara så förbaskat omöjligt att få ordning på detta kan man tycka, men jag verkar inte kunna förklara för min kropp hur den ska göra. Det blir liksom sådär hur jag än gör. Men det går ju göra rätt förstås, och här är en superbra bild från världens främsta tyngdlyftningsfotograf, Hookgrip.com (alla MÅSTE like:a på Facebook):

Klicka på bilden för att komma till Hookgrips beroendeframkallande och enorma Facebook-galleri

Men skam den som ger sig, så nu har jag försökt fokusera lite mer på detta i ett par pass, och har gjort en liten film om det hela:

Om vi fokuserar på 67 kg-lyftet på slutet så finns det förstås massor att korrigera fortfarande:

• Startposition: Jag behöver spänna upp ryggen mer. Begränsande faktor här är rörlighet kring höfterna, adduktorerna är för korta och drar i mitt bäcken tror jag. 
• Höfterna stiger nu aningen snabbare än axlarna i första draget, de borde vara het synkade.
• Jag kan vara mer upprätt i överkroppen vid klippet.
• Jag är inte så explosiv, utan det är samma tempo genom hela lyftet nästan. Måste få maximal kraft vid klippet och komma nedåt mycket snabbare.
• Stången loopar ju runt även här, måste få mer vertikal stångbana. Detta är nog prio 1 för mig.
• Der ser lite snett ut men jag tror det är mer kameravinkeln faktiskt.

Men jaja, jag tror det tar sig ändå. Mot 70 kg!