Äventyret kroppen

I ännu ett kapitel av sommarföljetongen "Ola lär sig sitta under ryck" testade jag i går att köra på för fullt från golvet men pausa i utsträckt läge på tå efter klippet tills stången tappat all fart. Tanken är förstås att man tvingas sitta djupare och mer explosivt (implosivt?) för att hinna ner innan stången. Jag hann upp till 45 kg men där brakade allt ihop och kroppen VÄGRADE pausa. I stället dök jag direkt men helt snett och fult, så jag missade två i rad på 45 kg. Jag fick nån sorts teknikångest och lade på 50 och tänkte revanschera mig lite med några vanliga tvåor men inget funkade och på de tre set jag gjorde innan jag gav upp helt hann jag missa två lyft till. Solklart sämsta rycktekniken jag haft på månader. 

Nästa anhalt på dagens schema var ett stötkomplex: stötdrag, sittvändning, frontböj, frontböj igen, stöt, stöt. Jag körde 50/60/60/65/70/74/77 där första stöten på 74 kg nog inte hade fått 3 vita och sista på 77 var en riktig miss. Kul ändå att öka 6 kg i stöt när det dessutom är i ett sånt här komplex. All smärta i axlarna är borta vilket är helt underbart. 

Varför kan inte kroppen begripa hur den ska utföra BÅDE ryck och stöt? Nåja, pers är pers och rycket kanske hämtar sig till nästa pass. 

Böjen blev lite mer högreps för att få variation och mer teknik- och fartfokus. 5 tior på 80 kg är egentligen lätt men jag blir långsam väldigt tidigt i seten och har svårt att få riktigt explosivt tryck. Jag har ingen aning om det bäst åtgärdas med fler såna här set eller tyngre tvåor och ettor så jag fortsätter väl helgardera genom att variera hejvilt.