lördag 25 februari 2012

Ändring i schemat

Jag hade tänkt köra alla mina 3 månader med det här programmet utan att missa ett enda pass, men nu ska jag tydligen ha nåt jobbmöte i Turkiet(!) på måndag så jag missar det målet. Men det är kanske lika bra: Den där glittrigt upprymda Tomas DiLeva-känslan man får av lite flåsträning och lagom många svettpärlor har ersatts med känslan av att med nöd och näppe överlevt en våldsam bilolycka. Det är nog inte helt optimalt för varken kropp eller motivation att gymmandet känns så tänker jag, så nu blir det uppehåll till på onsdag.

onsdag 22 februari 2012

Rörlighet och stretch

I crossfit-världen snackar man WOD, Workout Of the Day. Detta har blivit ett eget begrepp och det finns spinoffs som Strongman WOD samt den numera riktigt kända sajten mobility WOD som är nån sorts videoblogg från den amerikanskt högljudda rörlighetsfantomen Kelly Starrett. Jag tycker han verkar lite väl hetsig och domderande i bland men uppenbarligen har han hysteriskt mycket koll och jag blir alltid inspirerad av att kolla hans videor.

Utsökt tajmat till mitt höftstrul i knäböj har han nu lagt ut ett par videor som går igenom den sortens rörlighet:



Slutsatsen där är alltså att man ska rätta till ryggens position genom att trycka knäna utåt och inte nödvändigtvis genom att försöka dra bäckenet till rätt rotation med psoas-muskeln. Han nämner "that's why your back gets so hot" och utöver marklyft har jag börjat bli ganska härjad i svanken av böj nu när jag närmar mig respektabla vikter. När det blir tungt börjar dessutom benen vilja wobbla inåt, vilket bergis förstärker effekten. Knän ut, alltså!

Vad fanken är då "psoas"? Det är muskeln man kan läsa mer om här. Där länkar man också till en ett år gammal MWOD-post som tar upp en massa gött om hur psoas drar i ryggraden och hur det påverkar hållningen.

Hur rörlig bör man vara då? Här tycker Kelly till om detta:



När han greppar stången halvvägs genom videon så blir jag ganska avundsjuk för det där klarar inte jag. Däremot har jag senaste veckan funderat lite mer på det här med ryggpositionen. För ett tag sedan skrev jag att man inte ska svanka som om man skiter ut en felvänd ananas i knäböjen, utan att det räcker om det är en kotte. Jag tror jag har varit lite för nära ananas-versionen, och försökte gå mot en mindre översträckt rygg utan att bukta ut svanken under dagens pass. Jag tror det gick bra för ryggen känns mindre öm än i måndags.

Smug kommenterade min post om höftproblemen och nämner att hon fått rådet att stretcha gluteus, alltså rumpan. Jag var inne på samma sak i mitt inlägg och testade lite sånt (plus foam rollers) i mitt renodlade stretchpass i går. Jag ska försöka sätta ihop någon sorts rumptöjarrutin (nej inte en sån, snuskhumrar!) som jag kan köra dagligen i nån månad. Jag behöver googla skiten ur det här ämnet först bara. Återkommer!

Att göra sig illa

Dagens inlägg är baserat på en intressant mailkonversation jag hade med Kalle.

Jag har hunnit kolla på typ hundra timmar styrkelyft på youtube vid det här laget, och det ser rätt läskigt ut i bland. Men många tävlingar tillåter inte lyft där stången stannat på uppväg och/eller rört sig nedåt i något skede i lyftet. Att juckvagga upp ett marklyft underkänns t ex, och det tror jag är bra för säkerheten. Om man i det läget bara ger upp och släpper så tror jag man skonar kroppen mer. Jag har hittills aldrig(!) haft ett misslyckat försök i varken marklyft eller knäböj, utan krigat upp exakt alla försök någonsin. Ska jag vara ärlig mot mig själv så borde jag kanske inte hålla på så. Den dag det bränner till kommer jag ju hata mig själv för att jag var så tjurig. Men än har det inte hänt.



Videon har ovanför med svinstarke ryssbjörnen Konstantinovs visar ryggkrökning som är precis på gränsen till vad man typ dör av, inbillar jag mig, men sådär är ju hans lite speciella teknik. Uppenbarligen har han överlevt hittills, och hunnit bli stark som ett as också. Även om han inte håller svanken konkav så blir den i alla fall inte konvex och dess position skiftar aldrig genom lyftrörelsen; alltså orkar han hålla allting fast och stadigt. Att han låter övre ryggen flexa verkar många mena inte alls är lika farligt.

Det jag oroar mig för är att även om det känns som svanken skiter sig nånstans kring knähöjd så klarar jag att låsa ut med korrekt form, vilket måste betyda att ryggraden skiftar position under så tung last. Det kan ju inte vara bra? Samtidigt vill jag inte stå som en ostbåge i slutposition, och jag vill heller inte ge upp ett lyft som jag ju känner att jag kommer kunna fullborda rent styrkemässigt. I bland är sista reppen verkligen inte snygg; inte så att jag får släpa den upp längs låren, men ryggen är inte i "atletisk position", och när det bara timmar efteråt känns som om jag har härdande lim i hela ryggen är det ju inte normal träningsvärk eftersom sån inte kommer så fort. Men det kanske ska vara så? Usch jag vet inte. Jag hatar att inte veta.

Det som skrämmer mig är ändå inte lim-känslan utan tanken på att få strul med en disk. Allt är ju frid och fröjd NU förstås, innan jag skadat mig, men den dagen det hugger till och känns som en lödkolv mot nervsystemet så kommer jag ju garanterat ångra mig så in i helvete och ägna otaliga timmar åt att förbanna viktkåthet och teknikslarv. Jag försöker (ofta förgäves) att föreställa mig den dagen så att jag ska sätta form före vikt. Men sen kommer dagar där man sätter personbästa i både böj och bänk, så nog fan kan man öka i mark också? Och sen gör jag det med dålig form. Så dumt och onödigt. Jag vill lära mig den disciplinen utan att behöva skada mig på vägen, men ändå gör jag så där.

Man blir ju inte yngre heller: Jag fyllde 33 i söndags och även om det är en ganska viril ålder i lyftarsammanhang så är jag ju inte lika elastisk i kroppen längre. Farsan har en massa strul med ryggen och det äter upp hans liv. Det är delvis för att undvika det ödet som jag tränar, men då måste jag ju göra det smart och inte dra som ett jävla kräftdjur. Än så länge har jag ju bara blivit starkare i alla fall.

Bla bla bla. Se till att göra rätt och lyssna på kroppen. Jag lovar att fortsätta försöka göra det i alla fall.

måndag 20 februari 2012

You win some, you lose some

Armbågen/axeln har smygsurat lite men jag straffar den med stretch och än så länge går det bra med återgången till low bar. Faktum är att första uppvärmningsböjen med stång känns extremt illavarslande, men när jag till slut är uppe på 120 kg så är det som om smärtan gett upp. "Jaha nähä, han gick inte på det. Fuck it, låt honom hållas då."

Det här med att vara stel i en muskel, t ex axeln mellanhuvud (deltoid lateralis heter den kanske?) och sedan få ont som fan i armbågen är lite konstigt. Det tar tid att begripa var ondskan har son rot och inte ens då begriper man varför. Sedan ska man lista ut hur man åtgärdar eländet också. Nu har jag samma sak med ena höften, där det känns som om det kommer en massa kött och nerver i kläm när jag kör böj. Jag tror det är de här som krånglar:


Jag försöker lista ut vad det är som egentligen bråkar den här gången, för uppenbarligen kan det vara bakom örsnibbarna eller var som helst. Mest misstänker jag att det är röven som stramar och tjorvar. Den håller alltid på och går bakom ryggen på mig (hashtag: #031). Höften behöver ganska omedelbart sluta upp med de här dumheterna om jag inte ska behöva skippa knäböj, vilket förstås är helt otänkbart. Hittills har allt googlande i ämnet mest gjort mig förvirrad, men jag tänkte börja knata till gymmet även tisdagar och torsdagar för att testa en del av de stretch- och mobilitetsövningar jag trålat hem på datahavet internet. De som verkar funka bra ska så småningom in i det schema jag tänkt köra i april-maj. Det kommer bygga på 5 träningsdagar i veckan där det ska in både såna här smidighetsgrejer och frikostigt med styrkekondis à la crossfit samtidigt som jag ska försöka att behålla både de övningar och vikter jag kör i Starting Strength. Mer om det senare, i fall någon vill testa att köra samma upplägg.

En til grej appropå win some / lose some: Jag klarade 3 x 52,5 i axelpress i dag, vilket är värsta Thomas Wassberg-tjurarsegern för mig. Det är helt magiskt att 52,5 kan vara exakt 800 gånger tyngre än 50 kg faktiskt. Men bara för att jag klarade det så sket sig såklart sista repetitionen på styrkevändningarna i stället, trots att jag ju klarat 60 kg galant förut. På fredag, då jävlar.

fredag 17 februari 2012

Att välja gym, igen

I går kväll tränade jag och mina jobbarkompisar tillsammans på ett gym av det lite hemligare slaget. Bakom en helt anonym dörr i ett bostadshus på Östermalm leder en trappa ner till en anläggning där kändisar, näringslivstoppar och andra välbeställda tränar. Max 8 tränande finns där samtidigt och allt är tidsbokat och lett av personlig tränare. Det kostar föga förvånande svinjävlamycket att träna där, uppemot 10 gånger så mycket som på Sats. Det var en intressant inblick i en annan värld att sätta sin fot där inne.

Utrustningen var inte märkvärdigare än någon annanstans, men allt handlar om tränarna som följer exakt allt du gör, varje pass. Det, ihop med att de även hjälper alla med kosten, gör att effekten av träningen maximeras fullständigt. Praktiskt om man t ex är VD på Posten och har ganska ont om fritid, eller är superkänd och inte vill bli uttittad på Friskis varje dag.

I morse, 12 timmar senare, tränade jag mitt vanliga pass igen (det gick såklart helvetiskt tungt eftersom det var så tätt inpå). Då fick jag se en PT-ledd knäböjsinstruktion som fick mig att tänka att lyxlirargymmet kanske är värt 60000 om året: Skumgummirullen på stången, fötterna för tätt ihop, tummen under stången och handleden svårt bakåtböjd, fötterna rakt fram, dålig hållning i ryggen, hälarna lättade från golvet, djupet var kanske 45 graders vinkel på låret och knäna wobblade ändå inåt. Då lastar PT:n på ÄNNU MER VIKT, som om det var det som var felet. Hon korrigerar INGENTING i den stackars krakens teknik. Inte ett jävla ord. Där står jag och ser på, och tänker: Ska jag säga något? Är det inte egentligen min plikt att försöka föreslå lite förändringar? Dels är ju hans pengar totalt bortkastade, dels kommer det ge ungefär noll träningseffekt, och dels är det rent farligt. Jag sade ingenting, och tror jag ångrar mig nu. Men hon är ju professionell personlig tränare. Borde jag ha sagt något?

Edit: stavfelsnisse

onsdag 15 februari 2012

Vad håller jag på med egentligen?

I dag frågade en jobbarkompis vad mitt mål med allt tränande är egentligen. "Hur stark ska du bli?". Det är en väldigt bra fråga. Alla mål vad gäller styrka blir ju helt lösryckta hittepåsiffror, så vad säger att jag ska nöja mig när jag klara min kroppsvikt i axelpress? Varför inte en fin jämn siffra som 100 kg? Varför inte 1,5 gånger kroppsvikt? Varför inte exakt 116,4 kg när jag ändå hittar på helt fritt?

Även om man fantiserar ihop en knasvärld där jag blir proppmättnöjd på skivstänger samma sekund jag når mitt godtyckliga mål och inte omedelbart ställer upp ett nytt, så återstår ju frågan vad jag ska göra sedan; Ska jag aldrig mer träna då? Eller ska jag börja med något helt annat, som konstsim eller biljard? Testa att bli smällfet kanske?

Svaret är nog att jag inte har den sortens mål. Visst har jag mål för dagen (mellanmål?), att klara vikterna jag ska köra i ett givet pass, och ett övergripande mål att bli starkare. Eftersom jag inte tänker tävla i styrkelyft—jag skulle vara totalt chanslös och är säkert för gammal för att hinna bli stark på riktigt innan allt skrumpnar—så återstår bara att tävla mot sig själv. Synd bara att jag är en så dålig förlorare.

I stället är den överlägset viktigaste anledningen till att jag gör det här att jag vill skaffa mig erfarenheten att ha genomfört det, så att jag kan mjölka bedriften på insikter och lärdomar när jag tar mig an nya saker senare. Det är en övning i självdisciplin att exakt enligt protokollet följa ett program i tre hela månader. Jag lär mig en massa saker om mig själv, om min kropp, om styrka och om de här specifika övningarna som jag inte hade lärt mig om jag slumpat runt i gymmet utan struktur som jag gjorde innan. Det är kanske framför allt en övning i att öva.

Man lär sig säkert svinmycket av att ensamsegla över atlanten, men det är inte en tillvaro som är särskilt praktisk i längden. Väl framme så kliver man gissningsvis ur jollen och skaffar ett riktigt jobb. Jag har ärligt talat lite samma inställning till det här programmet: Jag kommer inte uthärda att bara nöta på med de här övningarna i oändlighet. Det är inte övningarnas fel, utan beror på att jag vill göra så mycket annat också, saker som är inkompatibla med starting strength (och med ensamseglats över atlanten), som att springa några mil i veckan, träna olympiska lyft eller satsa på cykling ordentligt.

Att fristilsgymma helt ohämmat och slumpartat är roligare än att religiöst hålla sig till böj/bänk/mark/press/styrkevändning. Jag har inte ens snuddat vid en kettlebell eller hantel, än mindre någon gymmaskin, sedan jag började med detta och jag saknar det. Jag trånar efter konditionsträning också, för kroppens allra viktigaste muskel hjärtat tror jag inte blir så värst mycket starkare av det här. Min poäng på Fight Gone Bad när jag gör om det i början av april kommer vara helt fruktansvärt usel. Ändå låter jag bli kondisgrejerna, för jag vill utföra experimentet under kontrollerade former och kan inte veta om en avstanning i styrkeökning vid introduktion av konditionsövningar hade kommit även utan dem. Så jag övar på att ha tålamod, övar på att öva.

Kroppen värker och bultar av att lastas hårdare och hårdare för sjunde veckan i rad nu. Första månaden var det ganska behagligt på träningsvärksfronten eftersom begränsningarna var mestadels i tekniken, men nu är jag helt pulveriserad efter varje pass. Ändå nöter jag vidare, för utan motgångar lär man sig inget och om jag inte gjort allt jag förmår för att bli så stark som möjligt på tre månader så finns det ju ingen poäng med vare sig tidsbegränsningen eller med att följa programmet noggrant. Samtidigt finns det en masochistisk njutning i det, som dessutom blir lättare att ge sig hän åt när man vet att man kan få slippa efter tre månader. Hade målet varit ett år hade jag varit långt mer desillusionerad nu.

När jag var liten så gav jag upp skateboard eftersom det gjorde så ont att få den på fotknölen när man misslyckats i rampen eller i pungen när man misslyckades med kickflip för femtioelfte gången. Men de som kämpade igenom det där och inte gav sig, de kan mjukt bölja runt i poolen i Björns Trädgård en ljum sommarkväll, obesvärat kickflippa upp på en trottoarkant med en öl i handen och njuta av det nu. Jag var lat, dålig förlorare och hade för dåligt tålamod, så som straff får jag inte uppleva det där. Jag tänker inte göra samma misstag med det här: Jag måste inte bli styrkelyftens motsvarighet till den som sätter en nollie heelflip 720 mellan två hustak, men jag ska fan nå kickflip-nivån den här gången i alla fall.

tisdag 14 februari 2012

Muskeljuicerecepttips

Eftersom fem kubikmeter vanlig mat om dagen inte hjälpte upp vikten i önskat tempo har jag börjat suga i mig en rejäl hink proteinpulverdryck på eftermiddagarna. Jag har nån med chokladsmak från Eiselt, och det verkar ha hjälpt—88,7 kg i morse, tackar som frågar (även om det är ungefär 80% chips och öl). I dag fick jag snilleblixten att blanda i en shot espresso, och en redan rätt göttig dryck blev nu helt jävla magisk! Veckans tips, om man är ett bortskämt reklamarsvin med espressomaskin på jobbet.

Låråtrå

Lår-åtrå, alltså. Jag gillar ord med märkliga bokstavskombinationer, som sex konsonanter i rad i eurovisionsschlager, palindrompartiet mitt i öststatstsar eller den lite mer krystade rokokokokott (kokott i rokoko-stil).

Men nu skulle det ju handla om lår! När man tränar en massa böj så blir man ganska fokuserad på låren eftersom de konstant känns som om det bor arga grävlingar i dem. Jag tycker dessutom att stora lårmuskler är coolare än superbiffiga armar, och då passar inget bättre än olympisk tynglyftning. Tidigare nämnda kanonbloggen All Things Gym har postat en massa Youtube-klipp med göttiga tävlingar, senast 105+ kg-klassen från VM i Aten 1999. I den här viktklassen låter de mängden kroppsfett skena eftersom det inte finns någon övre viktgräns och högre mängd kroppsfett faktiskt hjälper den absoluta styrkan.

Men alla är inte tjockisar, och i just det här klippet finns en snubbe som trots att han är lättast i hela tävlingen har de absolut överjävligaste lår jag sett, Gennadiy Krasilnikov:



Jag tror bestämt jag behöver börja köra front squat.

måndag 13 februari 2012

Att välja gym

Ska man köra skivstångsträning, OCH DET SKA MAN JU, behövs en bra skivstång (220 cm, 20 kg, rak, bra lager), tillräckligt med bra vikter (fullstora, inte Casalls muppiga halvformat) och helst en plattform som tål att saker dunsar i marken. Det är väl inte så mycket begärt kan man tycka, men i stället tjongar gymmen in femtioelva axelflaxmaskiner för en miljard kronor, och man får skivstångas med nån krokig 150 cm-pinne från Rusta.

Så här års när jag inte cyklar tränar jag på gymmet runt knuten i stället för det nära jobbet. Det är i "hemmagymmet" jag börjat köra skivstångsgrejer på allvar efter att jag ställde undan cykeln i höstas, så när jag i dag körde lunchträning insåg jag hur uselt ställt det är på Sats Sankt Eriksbron där jag tränat under cykelsäsongen. NOLL möjlighet att köra böj med säkerhetspinnar och nästan bara de där förbannade Casall-vikterna som är så små att man får fel höjd i marklyft. En enda Eleiko-stång på hela stället är inte OK. Friskis Sveavägen, där jag tränade med Olle i onsdags, är hundra gånger bättre och kort där kostar mindre än halva priset.

Det finns säkert kassa Friskis-anläggningar också, men generellt tycker jag de verkar ha minst lika bra gymutrustning som Sats. Ska man köra copyright-skyddad träningsdans i grupp kanske Sats vinner men det skiter jag i. Tyvärr har jag inte Friskis så nära att jag kan promenera dit ombytt i -20°C, och Sats Marievik är ju väldigt bra för mina behov. Men tro inte att man måste köpa dyrt kort bara för att bli stark.

När Stockholms Atletklubb renoverat sina lokaler ska jag kolla läget där också. De är ju faktiskt ännu billigare och ligger på rätt sida Sankt Eriksbron för mig.


PS. 3x5 på 120 kg i böj utan säkerhetspinnar, 5 x 145 kg i mark och 3x5 på 72,5 i bänk i dag. Har även börjat köra dips med vikt, 3x5 med 10 kg gick bra så 15 på fredag. OLA BLIR STARK!

torsdag 9 februari 2012

Ont om tid har jag gott om

Den vanligaste ursäkten till att inte träna är nog att man inte tycker man har tid. Jag har inga barn (än – så vitt jag vet) så jag ska kanske inte låtsas att jag vet hur det är att jonglera ett par grand mal-sprattlande snorfabriker morgon och kväll. Jag har däremot ett jobb som kräver en del extra tid emellanåt och en flickvän som jag väldigt gärna stör genom att peta henne på kinden när hon försöker programmera en svincool Spotify-app.

Om man jobbar 9-18 (som jag) och tränar efter jobbet så bör man äta däremellan. Säg då att jag kliver in på gymmet 19, kör effektivt i en timme, duschar och svidar om på 20 minuter och sen har 25 minuter hem, så är klockan kvart i nio på kvällen innan jag får sniffa fruntimret på halsen eller ägna mig åt någon annan hemmasyssla. I bästa fall, ska tilläggas. Dessutom måste jag fixa matlåda eller äta ute, vilket är jobbigt/dyrt. Som bonus är det 40 000 miljarder människor på gymmet den där tiden, och bygger hela träningsupplägget på att man får paxa skivstången i 45 minuter är det lätt hänt att allt skiter sig om ingen sån är ledig. Eller så går man moloket och drar halvhjärtat i ett par maskiner och har slängt bort ett träningspass på gymmets motsvarighet till Telia-aktier.

Min lösning är att jag tränar på morgnarna, innan jobbet. Det kanske inte funkar med barn eller om man börjar 8 eller om man är hysteriskt morgontrött. Men har man lyxen att vara barnfri/-lös, börja jobbet 9, inte ha 5 mil dit och likt mig har nått den vördnadsvärda ålder då man inte behöver 14 timmars tonårshormonskoma varje natt så funkar det att sprätta upp 6:30 för att klämma in lite stånkande.

Ja, det är jobbigt att gå upp så tidigt. Jag njuter inte. Om man däremot gör det varje arbetsdag så blir det ganska snabbt en norm; Det är faktiskt mycket jobbigare att gå upp tidigt bara några dagar i veckan som nu under Starting Strength. Kan man bara låta bli att bli förnedrad av tolvåringar i Battlefield 3 in på småtimmarna varje natt så funkar det rätt bra. Bonusen är att man får gymmet mycket mer för sig själv, så till den grad att jag faktiskt är helt ensam på nedervåningen på Sats Marievik i bland. Jag kan vara mer effektiv och fokuserad, plus att jag kan glida in på jobbet och möta morgonens inbox-lavin med 140 kg marklyft i bagaget. Man blir vaken och stridsberedd i varenda molekyl, i stället för att få sin bleka livsgnista obarmhärtigt släckt av kunden som frågar varför sajten ser konstig ut i Internet Explorer 6 redan innan man hunnit suga i sig kaffet.

Sen kommer jag hem direkt efter jobbet och kan dra livskamraten i örsnibben hela kvällen lång. Win-win!

onsdag 8 februari 2012

Vuxna män gör saker tillsammans

I afton har jag övat knäböj, axelpress, bänkpress och marklyft tillsammans med Kalles adept Olle Hemmendorff och hans kompis Fredrik. Vi hade roligt och jag tror jag lyckades lära ut saker rätt så de inte slår ihjäl sig. Jag skrytlyfte 140 kg i marklyft 8 gånger. Hej då.

Edit: Kalle-länken var trasig. Fixat.

tisdag 7 februari 2012

Knäböj på riktigt

När man googlar knäböj hamnar man snabbt på filmer med spolformade finska män med fötterna 1,5 meter isär som iklädda fyralagers gummidräkt, bälte och knälindor böjer en enda repetition i en monolift som bara med yttersta välvilja kan kallas "fulldjup". De är säkert svinstarka, men jag tycker ändå det coolaste är när man kör utan tillbehör och manglar ut ett gäng repetitioner. Det mäktigaste jag sett i den kategorin är det här:



Hittat på Stockholms Atletklubbs Facebook-sida.

Kroppsideal, del 1

Någonstans har nog de flesta en vision av vad man vill uppnå med sin träning; vad man vill bevara och vad man vill förändra. Den visionen verkar skifta en hel del beroende på dagsform för mig, så jag kommer lyfta fram lite olika kroppstyper här.

Först ut i serien "fan vad mäktigt att se ut sådär" är den överlägset manligaste man jag sett i hela mitt liv:


Björnen på bilden hette Doyle Kenady var den förste i världen som marklyfte mer än 900 punds (903 ≈ 410 kg). Han är tyvärr död sedan 2000, i någon sorts hjärtrelaterad åkomma enligt vad jag kan läsa mig till. Det är tyvärr inte alldeles ovanligt att de riktiga stora lyftarmonstren får såna problem. Om det beror på lyftandet, vad de stoppar i sig (då tänker jag inte bara på mat), mängden kroppsfett eller en kombination kan jag inte svara på. Så det är kanske inte ett ideal jag kommer sträva mot, dels för att det inte är en särskilt mångsidig fysik men också pga lite hälsorisker och förstås att det är fullständigt ouppnåeligt.

Hur som helst: När man ser den där bilden har i alla fall jag svårt att tycka en vaxad solarieorange magrutekropp är åtråvärd. Jag må ha flickvän och har kallats "sjukt heterosexuell", men det kittlar lite i prostatan när jag ser Doyle Kenady.

måndag 6 februari 2012

Liten halvstor lägesrapport

Skorna: Det är mycket större skillnad på Nike Free 3.0 och New Balance Minimus Zero Trail än vad jag hade föreställt mig. Hälsenan känns som om jag blivit påkörd bakifrån av en spark (fellow Norrlänningar vet vad jag pratar om), eller rättare sagt mitt mellan vadmusklerna och hälen. Helgens 3 timmar promenerande på slirigt snöunderlag lär ha bidragit, men känner jag mig öm på onsdag tar jag gamla skorna så inget går sönder. Det känns som vanlig träningsvärk, men man vet ju aldrig.
Jag skulle i alla fall aldrig rekommendera någon med noll löparvana att börja i den här sortens skor. De funkar kanon att köra styrkeövningarna i och jag tror den här modellen kan bli poppis bland crossfittorna. (Vårda ditt språk, unge man!)

Styrkevändningar: JAG HAR FÅTT TILL DET! Eller det var kanske lite ljug, men jag börjar på allvar få till repetitioner som åtminstone liknar varandra i stället för sprattla runt som om jag satt en gaffel i vägguttaget. I dag gick 55 kg alldeles lysande, så äntligen börjar resan mot att vända kroppsvikt. Jag testar också att köra 5x3 i stället för 3x5. Att köra 5 repetitioner i rad på lägre vikt var nog smart medan man försöker lära sig grundrörelserna, men att trycka på med max explosivitet kräver mer vila/fokus. Jag tar i så jag blir helt psilocybin-snurrig efter den sista repetitionen, men som bonus flög den dagens 15:e repetition så högt att jag nästan fick den i ansiktet. Där föddes suget efter att testa styrkeryck…

Vikten: Efter att ha ätit så jag trodde jag skulle få stretchmarks i helgen har vågen nu äntligen börjat visa över 87 kg lite mer permanent. Målet är ju att jag ska lägga på mig men det känns ändå trist att bli lite syltigare om magen. Fåfängan finns där vare sig jag vill eller inte, så gissningsvis blir det en tvåmånaders "Ola Blir Smal" i april-maj. Lyckas jag då behålla styrkan så kommer jag ju relativt min kroppsvikt att ha blivit starkare. Rent principiellt är jag emot bulk/deff-tänket för jag kommer inte orka leva mitt liv på det viset, men inom ramarna för det här tremånadersexperimentet kan jag ju kosta på mig ett försök. Med tanke på att min kropp tydligen förbrukar energi i nivå med Las Vegas just nu så bör det innebära ungefär 0% ansträngning att bli av med 5 kg på ett par månader. Siktet är på typ 90 kg i slutet av mars, så 85 till sommaren kanske?

Allmän form: Jag vaknar av någon jävla anledning kl 5 ganska ofta på vardagar. Sen ligger jag där och surar och tycker att allting är obekvämt till 6:30 innan jag ger upp. Den där extra sömnen hade nog behövts, för jag har börjat känna mig lite disträ på gymmet. Det hjälper inte att Sats har forskat fram kosmos absolut sämsta musik att spela i gymmet. Jag kan nog inte i ord uttrycka hur fruktansvärt jävla panikframkallande usel musiken är, och är jag lite ofokuserad från början blir allting bara värre av den där smörjan.

Att börja köra med egen musik i öronen är lockande men jag vill inte ha med telefonen, så då behöver jag köpa en ipod och allt känns plötsligt lite omständigt och onödigt. På Delta Gym var det fullt dräglig musik, men de har inte öppet på morgonen tisdagar och torsdagar. Någon som vet hur det låter på Stockholms Atletklubb? Helst vill jag ha ett gym som uteslutande spelar strafftechno och/eller kyrkbrännarrock. Men det känns som om jag tyvärr är lite ensam om det.

fredag 3 februari 2012

Om man har ont om tid



Videon hittat på helt beroendeframkallande bloggen All Things Gym. Den borde ha en given plats i allas RSS-feed.

onsdag 1 februari 2012

Löpning, steg och skor

2005 hade jag aldrig ägnat mig åt distanslöpning och intalade mig att det var svintråkigt. Men jag var 95 kg tjock, så jag gav det ett motvilligt försök och hatade det i två veckor. Sedan gick jag direkt över till beroendenivån "crystal meth" och sprang bort 18 kg på ett år. Jag kunde ingenting om löpning och gjorde inga som helst försök att lära mig, mest eftersom jag inte begrep att man kunde göra jättefel. Jag bara sprang. Jättefel. Jag blev smal men fick löparknä, en riktig jävla skithora till skada som ingen behöver.

Eftersom Kalle instruerat några av sina adepter att springa en mil så hällde jag ur mig lite lärdomar i kommentarerna, i förhoppningen att de ska slippa repetera mina dumma misstag. Här är det jag skrev:

Ta korta, snabba steg. Ett älgkliv i sekunden är jättedåligt. Tre trippande steg i sekunden är perfekt. 60 steg på 20 sekunder kan ni ju räkna i huvudet.

Ju tröttare man blir desto plattare blir fotisättningen, och många börjar vinkla ut foten då. Försök hålla den rak, och träffa med tå/”midfoot” så mycket som möjligt. Slår man i hälen så betyder det att man träffar marken för långt framför sig och det är lite onyttigt för kroppen. Detta betyder inte att man ska springa på tå, men försök att inte klunsa i med hälen så hårt. Korta steg och lite framåtlut brukar hjälpa.

Kör man på löpband är det lättare att hålla plant och fint underlag, jämnt tempo och man har inte en halvmil hem om man får ont efter halva sträckan. Det är däremot sjukt mycket tråkigare än att springa ute.

Utöver det där tycker jag också att man inte ska öka på båda hastighet och sträcka samtidigt. Ta en åt gången, och öka bara lite i taget. Stretching är bra, men att töja på iliotibialbandet kan temporärt göra allting VÄRRE, så stretcha aldrig den rackaren innan du springer och kanske inte direkt efteråt heller. Jag är absolut ingen expert så lyssna hellre på såna. Men där har ni mina erfarenheter i alla fall.

När jag började springa köpte jag ett par vanliga löparskor med en massa pronationsstöd och dämpning. Det var i de skorna mina knäna surade ur och jag kan inte veta vad som hänt om jag sprungit i "neutralare" skor från första början. Kanske hade benen förkolnats och trillat av, eller så hade jag fortfarande sprungit tvåmilsrundor och satsat på ultramaraton i stället för att försöka bli stark.

De senaste två åren har all löpning skett i Nike Free-skor, en modellserie som har i princip noll stabilisering och pronationsstöd. Mina knän har mått utmärkt, men jag har ju också varit mycket försiktigare. Jag har lärt mig att styra fotens isättning och bana mot underlaget själv i stället för att förlita mig på att någon sorts löparpjäxa brutaltacklar in foten i position. Däremot har jag fått ta av mig skorna när det blivit dags för knäböj och marklyft eftersom sulan är lite för mjuk, plus att hälen som i nästan alla löparskor är lite upphöjd. Jag vill stå plant när jag lyfter, även om Rippetoe i Starting Strength barskt beordrar läsaren att köpa tynglyftarskor.

Jag har länge varit sugen på att testa ännu mer minimalistiska skor, och det är värsta vågen för "barefoot running" nu, vilket gör att det finns mycket att välja bland. Det senaste är "zero drop", där hälen har exakt samma höjd som tån. Jag var på väg att köpa Saucony Hattori men de fanns inte i min storlek och Löplabbet gjorde ingen som helst ansträngning för att fixa fram dem åt mig. Så nu blev det i stället ett par New Balance Minimus Zero Trail, som släpptes i Sverige den här veckan. I dag kom de, och så här ser de ut jämfört med mina senaste Nike Free:


De har ingen dämpning alls (annat än det minimala flex en vibram-sula kan ge) vilket gör att de nog går bra att köra skivstångsövningar i, så jag slipper hasa runt i strumporna på gymmet. Det finns en variant anpassad för slätare underlag som kanske hade passat ännu bättre, men den är inte släppt och jag blev otålig. De här är dessutom lättare, mina storlek 10/44 väger bara 135 gram!

Man får med en varningstext(!) om att man måste veta vad man håller på med om man ska springa i såna här, att man bara ska köra korta sträckor och öka superförsiktigt. Det finns till och med en hel sida på deras sajt om detta. De vill väl inte bli stämda förstås, men sannolikt ÄR risken större att kroppen sliter ont med den här sortens sko. Jag springer ju bara en kvart som uppvärmning nu under Starting Strength och det lär vara tillräckligt. Om knäna supernova-exploderar så kan ni vara lugna för att jag skriva ett exceptionellt gnälligt inlägg här om det hela.

Jag chansköpte mina på internet och tog samma storlek som jag hade på Nike vilket passade perfekt. Recensioner av folk som kan löpning på riktigt finns här och här.

Som vanligt är det ont om slutkläm när jag svamlar, men jag älskar att springa och jag tror på ett naturligt steg utan knasiga stödhjul.

Hittat på internet

Att oträna på gym

Ni som promenerar på löpband—Inte bara medan ni fipplar med en ipod utan 10-15 minuter i sträck utan ett enda löpsteg—Vad är syftet med att ni går till ett gym egentligen? Jag vill verkligen veta, för när ALLA banden är ockuperade av folk som bara promenerar så blir jag genuint provocerad. Jag går till gymmet för att träna, men ni verkar ha andra avsikter. Snälla förklara för mig vad det är ni håller på med.