Löpning, steg och skor

2005 hade jag aldrig ägnat mig åt distanslöpning och intalade mig att det var svintråkigt. Men jag var 95 kg tjock, så jag gav det ett motvilligt försök och hatade det i två veckor. Sedan gick jag direkt över till beroendenivån "crystal meth" och sprang bort 18 kg på ett år. Jag kunde ingenting om löpning och gjorde inga som helst försök att lära mig, mest eftersom jag inte begrep att man kunde göra jättefel. Jag bara sprang. Jättefel. Jag blev smal men fick löparknä, en riktig jävla skithora till skada som ingen behöver.

Eftersom Kalle instruerat några av sina adepter att springa en mil så hällde jag ur mig lite lärdomar i kommentarerna, i förhoppningen att de ska slippa repetera mina dumma misstag. Här är det jag skrev:

Ta korta, snabba steg. Ett älgkliv i sekunden är jättedåligt. Tre trippande steg i sekunden är perfekt. 60 steg på 20 sekunder kan ni ju räkna i huvudet.

Ju tröttare man blir desto plattare blir fotisättningen, och många börjar vinkla ut foten då. Försök hålla den rak, och träffa med tå/”midfoot” så mycket som möjligt. Slår man i hälen så betyder det att man träffar marken för långt framför sig och det är lite onyttigt för kroppen. Detta betyder inte att man ska springa på tå, men försök att inte klunsa i med hälen så hårt. Korta steg och lite framåtlut brukar hjälpa.

Kör man på löpband är det lättare att hålla plant och fint underlag, jämnt tempo och man har inte en halvmil hem om man får ont efter halva sträckan. Det är däremot sjukt mycket tråkigare än att springa ute.

Utöver det där tycker jag också att man inte ska öka på båda hastighet och sträcka samtidigt. Ta en åt gången, och öka bara lite i taget. Stretching är bra, men att töja på iliotibialbandet kan temporärt göra allting VÄRRE, så stretcha aldrig den rackaren innan du springer och kanske inte direkt efteråt heller. Jag är absolut ingen expert så lyssna hellre på såna. Men där har ni mina erfarenheter i alla fall.

När jag började springa köpte jag ett par vanliga löparskor med en massa pronationsstöd och dämpning. Det var i de skorna mina knäna surade ur och jag kan inte veta vad som hänt om jag sprungit i "neutralare" skor från första början. Kanske hade benen förkolnats och trillat av, eller så hade jag fortfarande sprungit tvåmilsrundor och satsat på ultramaraton i stället för att försöka bli stark.

De senaste två åren har all löpning skett i Nike Free-skor, en modellserie som har i princip noll stabilisering och pronationsstöd. Mina knän har mått utmärkt, men jag har ju också varit mycket försiktigare. Jag har lärt mig att styra fotens isättning och bana mot underlaget själv i stället för att förlita mig på att någon sorts löparpjäxa brutaltacklar in foten i position. Däremot har jag fått ta av mig skorna när det blivit dags för knäböj och marklyft eftersom sulan är lite för mjuk, plus att hälen som i nästan alla löparskor är lite upphöjd. Jag vill stå plant när jag lyfter, även om Rippetoe i Starting Strength barskt beordrar läsaren att köpa tynglyftarskor.

Jag har länge varit sugen på att testa ännu mer minimalistiska skor, och det är värsta vågen för "barefoot running" nu, vilket gör att det finns mycket att välja bland. Det senaste är "zero drop", där hälen har exakt samma höjd som tån. Jag var på väg att köpa Saucony Hattori men de fanns inte i min storlek och Löplabbet gjorde ingen som helst ansträngning för att fixa fram dem åt mig. Så nu blev det i stället ett par New Balance Minimus Zero Trail, som släpptes i Sverige den här veckan. I dag kom de, och så här ser de ut jämfört med mina senaste Nike Free:

De har ingen dämpning alls (annat än det minimala flex en vibram-sula kan ge) vilket gör att de nog går bra att köra skivstångsövningar i, så jag slipper hasa runt i strumporna på gymmet. Det finns en variant anpassad för slätare underlag som kanske hade passat ännu bättre, men den är inte släppt och jag blev otålig. De här är dessutom lättare, mina storlek 10/44 väger bara 135 gram!

Man får med en varningstext(!) om att man måste veta vad man håller på med om man ska springa i såna här, att man bara ska köra korta sträckor och öka superförsiktigt. Det finns till och med en hel sida på deras sajt om detta. De vill väl inte bli stämda förstås, men sannolikt ÄR risken större att kroppen sliter ont med den här sortens sko. Jag springer ju bara en kvart som uppvärmning nu under Starting Strength och det lär vara tillräckligt. Om knäna supernova-exploderar så kan ni vara lugna för att jag skriva ett exceptionellt gnälligt inlägg här om det hela.

Jag chansköpte mina på internet och tog samma storlek som jag hade på Nike vilket passade perfekt. Recensioner av folk som kan löpning på riktigt finns här och här.

Som vanligt är det ont om slutkläm när jag svamlar, men jag älskar att springa och jag tror på ett naturligt steg utan knasiga stödhjul.