Fett

Förutom att utvärdera Starting Strength tänker jag använda den här bloggen till att hälla ur mig lite andra tankar om träning, kroppen och hälsa. Gårdagens snickesnack om mat var en sån grej, till exempel. Nu ska jag prata om fett.

Fett är ett svårnavigerat ämne på grund av utseendefixering och bantningshetsande löpsedlar och fördomar och kostvanor och rädsla att trampa på tår och fan vet allt. Jag skriver inte det här för att försöka framstå som världens mest förnuftiga människa utan mer för att samla mina tankar. Jag har ingen riktig slutkläm eller poäng, tyvärr.

Det enklaste sättet att se "fit" ut är att ha lite fett på kroppen. Man kan ha riktigt klent med muskelmassa och ändå se sportig och fräsch ut om man har under 10% kroppsfett. Det är oftast (om man inte är riktigt tjock) mycket enklare att banta/springa sig ner till låg fettprocent än att bygga muskler tills man ser sportig ut. Fett försvinner snabbare än muskler växer, helt enkelt. Samtidigt är det så att det är musklerna som förbrukar energi, så ju mindre muskler desto svårare att förbränna en massa kalorier.

Är man 150 cm lång och har BMI på 18 så kan man inte knöla 300g chips i plytet lika obekymrat som om man är 2 meter och väger 110 kg muskler. Det tar mycket längre tid att förbränna bränsle om man har en pytteliten motor, helt enkelt. Så även om man lättare ser fit ut genom att tjura bort fettet så är det inte alltid en så dum idé att satsa på muskler och kunna gå loss på chipsen lite oftare. Med mer muskler kan man förstås ha mer fett på kroppen med bibehållen fettprocent. Däremot formar muskler kroppen annorlunda än fett, och man kan därför se mycket mer vältränad ut med 15% kroppsfett om man är lite grövre under dallret.

Ju äldre man blir, desto ojämnare verkar fettet sitta på kroppen. "Fast i hullet" var det länge sedan jag var. I stället ser det ut som om jag har en en skogaholmslimpeformad midjeväska av ostsås under huden när jag börjar dega till mig. Samtidigt kan jag ha synliga rutor ovanför naveln, och det där märkliga kroppstypskollaget är inte en fysik jag kan förmå mig själv att vara stolt över. Mina alternativ är alltså att bli fet nog att jag blir jämnslät eller jobba bort så mycket fett att även den tjuriga ostsåspåsen krymper bort. Hur jag lyckats på den fronten får ni väl se när jag är klar med de här tre månaderna och det blir dags för före- och efter-bilderna. Min gissning är att midjeväskan vuxit när jag är klar.

Man måste inte vara smal och ha magrutor. Jag menar verkligen, verkligen, verkligen detta. Jag har planerat lite inlägg om olika kroppsideal, och en av mina absoluta favoriter genom alla tider är helt befriad från alla spår av magrutor. Jag har bekanta som är modell större men som på riktigt, helt ärligt, genuint och utan ljug trivs kanonbra så. Samtidigt känner jag såklart ett gäng som skulle vilja bli av med 10-15-20 kg men av olika skäl inte lyckats eller ens försökt. Det finns de som borde tagit den energi de lagt på att förgäves försöka övertala sig själva att de trivs med sin kropp och i stället lagt den på att lära sig räkna kalorier och långa promenader. Det finns andra som lagt så mycket fokus på kroppen och fettet och dieter och konspirationsteorier utan att komma någon vart att de blir helt dränerade på livskraft och i stället bara borde ha köpt ett par större byxor och pekat finger åt vanföreställningen att man inte duger om man är rund. Jag vet inte vad som är rätt för alla, men alla måste inte vara smala i alla fall.

Man måste ha fett på och i kroppen. Bara så ni vet: Kalsongmodeller, bodybuilders och sånt folk vansinnesbantar ur maximalt med fett innan fotografering/tävling och sedan torkar de ut kroppen extra mycket genom att basta i gummidräkt och äta vätskedrivande medel för att se så hårda ut som möjligt. De går inte runt och ser ut sådär till vardags. Den som gör det injicerar hästmediciner i röven (vilket de säkert gör också) och/eller lever på världens tråkigaste mat. Hur långt från den hårdheten man kan tänka sig att vara är upp till var och en. Ju längre bort desto mer chips. Chips är gott.

Om jag ska knyta allt det här till Starting Strength så kan är kopplingen att det verkar gå åt en jävla massa energi trots att jag bara tränar tre dagar i veckan. Jag har bara hållit på i tre veckor och det går inte dra så mycket slutsatser än, men det många andra säger är att det hinner gå åt en hel del kroppsfett om man håller på ett tag, samtidigt som man nöter de mest tillväxthormonsgenererande övningarna som finns och därmed borde få mer muskler bara man lyckas äta tillräckligt. Att bygga muskler och bränna fett samtidigt är närmast en utopi men man kanske se till att så mycket av överskottet som möjligt blir muskler i alla fall. Så även om jag behåller min fettprocent och därmed inte kommer närmare något sexpack magrutor så kommer min kropp se annorlunda ut.

Jag har ingen riktig slutkläm, som sagt. Kanske då att fett inte är hela världen, för det finns ju muskler också.